This rejections got me so low

För första gången på jagvetintehurlänge så är jag ensam, hemma, kl 00.35. Har inte så mycket i huvudet just nu at all, lyssnar snarare sönder denna och längtar så förbannat mycket efter min studentpresent så det är inte klokt. Med ny och fräsch kamera så ska jag nog kunna förvandla denna photoboothblogg till något lite kul iallafall, speciellt om det flyttas till ett annat land snart... Oh the future, how I love dreaming about you.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0